Bakgrund

Sedan 1990 har jag i enskilda konsultationer samtalat med och undersökt över 3000 patienter med fibromyalgi eller liknade smärt- och trötthetstillstånd. Varje möte har varat mellan 1 ½ - 2 timmar.

Mitt intresse för medicinska frågor har redan från början varit sådant att jag mer intresserat mig för ohälsotillstånd som uppfattats som svårbegripliga – snarare än sådana sjukdomar där kunskapen redan är god. 
Jag har varit verksam som läkare sedan 1962 och är så – om än i mer begränsad omfattning - även efter 1997 då jag blev pensionär. Mina områden inom medicinen har varit många: social-, arbets- och invärtesmedicin, epidemiologi, psykiatri och rehabilitering. Under slutet av 80-talet satt i Aids-delegationen och var under några år anställd som s k Aids-general på socialstyrelsen. - På senare år har mitt intresse varit olika aspekter på det som utspelar sig i hjärnan.

Av privata skäl sökte jag mig under 1989 bort från Stockholm och började arbeta vid Riksförsäkringsverkets Sjukhus i Tranås. Ganska omgående blev jag ansvarig för en nystartad avdelning som helt ägnades åt patienter med fibromyalgi eller liknande smärttillstånd. Detta arbete förde mig under första halvan av 90-talet in i ett för mig ganska nytt vetenskapsområde. Jag mötte patienter - övervägande kvinnor – som varit sjukskrivna ofta i flera år och vilka som gemensamt symtom hade värk och trötthet,… men som gängse medicinska utredningsmetoder inte kunde förklara: ”Alla prover är normala… och du ser förresten faktiskt frisk ut!”
Allt eftersom tiden gick med daglig kontakt med dessa patienter började förstå jag, att de förklenade avfärdanden som dessa patienter brukade mötas av på hemmaplan – av såväl sjukvården (inklusive stora delar av RFV:s sjukhus) liksom av omvärlden i övrigt – genom uttryck som SVBK (sveda-värk-bränn-kärring), klimakteriekärring m m, att de var orättfärdiga.
Vid min läsning av dåtidens vetenskapliga litteratur på fibromyalgiområdet blev jag besviken; med några undantag - t ex de amerikanska läkarna MB Yunus` och JA Goldsteins teorier. Fördomar, slentrian och nedlåtenhet lyste i övrigt igenom i många artiklar som gällde fibromyalgipatienter. I Sverige var forskningen på området antingen fokuserad på tanken att störningar i muskulaturen eller, alternativt, att psykiska problem skulle vara sjukdomens innersta orsak. 
Samma ovilja att se och förstå de komplicerade medicinska störningar som förmodligen döljer sig bakom de symtom som finns hos kroniskt trötta patienter stötte jag på då jag under senare delen av 90-talet på deltid fungerade som konsult vid den s k ME-mottagningen vid infektionskliniken på Huddinge sjukhus. (ME = kroniskt trötthetssyndrom). Där arbetade några engagerade läkare tillsammans den empatiska sjuksköterskan Renée Engqvist som nu, i efterhand, har återgett sin syn på omhändertagande av patienter med långvarig trötthet. 

Under 1993-94 skrev jag en artikel som - efter en hel del palaver med Läkartidningens redaktion, särskilt min ursprungliga text avseende olika cytokiners roll – publicerades i februari 1995 . I den hävdade jag att då gällande teorier om psykiska respektive muskulära orsaker till fibromyalgi varken var riktiga eller särskilt viktiga. En del vetenskapliga fynd ansåg jag istället talade för att sjukdomens komplexa symtombild berodde på svårreversibla centrala störningar i samspelen mellan neuro-, immun- och endokrina –-NIE - system.
Som många patienter brukade säga: ”det pågår ett ständigt kaos i huvudet”.
Från senare delen av 90-talet kom flertalet internationella fibromyalgiforskare att formulera liknande teorier. Men det fanns flera kvarstående frågor, t ex: Hur ställs diagnosen fibromyalgi med objektiva metoder? Och framför allt: Vilka är de bakomliggande orsakerna till NIE-störningarna?

1998-9 utarbetade jag på uppdrag av Nationella folkhälsokommittén skriften ”Nya diagnoser” – en förklaringsmodell till neurosomatiska sjukdomar”. Under det arbetets gång hade jag första gången stött på Hansson-Rönnbäcks hypotes om gliaceller, vilken jag insåg var av avgörande intresse varför jag åberopade den i den rapport som publicerades i december 1999 . Under början av 2002 gav jag ut boken Trötthet&Värk i vilken jag ägnade ett utvidgat utrymme åt astrogliahypotesens betydelse då det gäller att förstå såväl yttringar som bakomliggande mekanismer vid bl a fibromyalgi och kroniskt trötthetssyndrom.
I mitt bidrag i en bok om stress från denna tidsperiod tog jag upp samma hypotes med syfte att ge tänkbara förklaringar till fibromyalgi.
Den internationella forskningsfronten kom först några år senare – mycket p g a den framsynta och kvalificerade vetenskapliga verksamhet som sedan 90-talet pågått vid Linda Watkins` laboratorium i Colorado - fram till betydelsen av glia- och cytokinhypotesen. Exempelvis publicerade den ledande fibromyalgiforskaren i USA, reumatologprofessorn Robert Bennett 2004 en översiktsartikel , i vilken han sammanfattar att enligt dagens kunskap beror fibromyalgi på en central sensitisering (d v s felaktiga – ”överkänsliga” – reaktioner inom hjärnan då den utsätts för smärtsignaler), vilken kan misstänkas är orsakad av olika aktiverade gliaceller liksom av störningar i cytokina nätverk. 
Med stöd av Rönnbäck-Hanssons fortsatta forskning har jag under hösten 2005 preciserat hypotesens relevans med avseende på neurastena symtom, långvarig smärta respektive mental uttröttbarhet. 

Där befinner vi oss idag – 2005/6. Eftersom också läkemedelsindustrin numer har insett betydelsen av gliahypotesen ökar hoppet för att man, dels kommer att identifiera metoder för att kunna ställa diagnosen på ett oomtvistligt vis, dels får fram läkemedel, vilka bör kunna bli betydligt bättre än den magra arsenal som idag används.